Solen sken över skolan och det kändes som om byggnaden glödde när jag tillsammans med några vänner gick in till Fridaskolan på vår första skoldag. Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på att se att den stora folkmassan som täckte ingången till vad som kallades “ljushallen”. Aldrig hade jag kunnat gissa att vad jag då trodde var halva skolan skulle bli min nya klass. Nu vill jag tacka de som skapade systemet med grupper inom klassen och att ni gav mig chansen att lära känna tre gånger så många klasskompisar än vad jag annars hade gjort.
Varje gång det kommer på tal att jag går i en så stor klass blir alla lika chockade, de kan inte ens föreställa sig hur det är tänkt att vi ska lära känna så många. Helt ärligt var jag precis lika tvivlande den där första skoldagen i 6:an, men nu är det helt omöjlig att tänka på en skolgång utan de andra två tredjedelarna med klasskompisar. Vad hade hänt om de som nu är några av mina närmaste vänner hade gått i en annan klass, hade jag fortfarande lärt känna dem då?
Vi är 72 elever i min klass, 72 individer med helt olika liv, olika perspektiv, tankar och åsikter. Personer som under de fyra år jag gått på Fridaskolan påverkat mig, fått mig att tänka nytt, tänka om, och har förändrat mig på ett sätt som bara ett så stort antal människor kan göra. Det är 72 personer som har skapat precis den mångfalden jag tänker på när jag fantiserar om min drömskola.
När vi labbar så säger min NO-lärare att “ni måste testa många gånger, på flera olika sätt för att se om det första svaret ni fick var helt korrekt.” Jag tror att en stor klass gör samma sak för oss som när vi upprepar ett experiment. Vi är många som testar experimentet som kallas livet. Vi är 72 tonåringar som ifrågasätter allt och alla exakt hela tiden, ber lärarna att upprepa varenda sak de säger och får varandra att ändra åsikt om och om igen. Vi är många som kan bidra till att få det bättre, som kan hitta fel och brister och få varandra att tvivla precis så som vår SO-lärare säger åt oss att göra. Efter många år i skolan så har jag lärt mig att ju fler desto bättre är en regel som passar in nästan överallt, även när det gäller antalet elever i en klass. Det här systemet med grupper inom klassen tvingar mig inte att lära känna 72 personer, men det ger mig möjligheten. Och jag tror att den möjligheten är ett privilegium.
Blandade grupper minskar spänningar som lätt skapas i en årskurs med enskilda klasser, och framkallar istället en ny slags gemenskap mellan alla i en årskurs. Vi är alla elever som lever, utvecklas och växer upp tillsammans, det finns ingen tanke på att det är ”vi” och ”dem” i vår klass. Jag är så oerhört tacksam över att vi i 9:an på Fridaskolan har lektioner i olika grupper, men ändå är en och samma klass.