Nu efter snart tio år på Fridaskolan ska jag sluta här, den skola jag har gått en stor del av mitt liv på. Jag ska sluta på skolan som jag alltid gillat och känt mig trygg i. Det har varit mycket roligt och ibland lite småtråkigt att gå här (det är ju en skola!), men absolut mest roligt. Men nu efter tio år är det dags att gå åt olika håll och därför ska jag berätta lite om min tid här.
Jag har en massa minnen från min tid här på Fridaskolan. Men de största minnena kommer ifrån de olika utflykterna, lägren, klassresorna och alla kabaréer. I femman var min klass i Branäs. Vi åkte dit just i femman för att i sexan skulle vi få nya klasskompisar, så det fick bli vårt avslut som klass, kan man säga. Man kan tycka det är galet. Vilka tar med 30 stycken 12-åringar till fjällen, liksom? Men med hjälp av lärare och föräldrar så blev resan riktigt lyckad och vi hade det väldigt roligt allihopa.
Jag har alltid tyckt om att gå på Fridaskolan. Det har alltid känts som en bra skola för mig och jag har aldrig velat byta skola. Jag tycker om att Fridaskolan inte är så himla stor, för då känns det som om man verkligen är någon på skolan. Annars känns det som att man kanske bara är en i mängden. Här lär man förr eller senare känna alla som går i ens årskurs och det är viktigt, tycker jag. Och roligt såklart!
I 8:an hade jag och min klass en egen kabaré, som enligt oss är den bästa som någonsin gjorts och tro mig, det var den! Efter jullovet förra året så satte jag mig ner med några andra klasskompisar och en av våra lärare och började skriva på manuset. Under en stor del av vintern höll vi nästan bara på med kabarén (kändes det som, i alla fall). Det kan ha varit något av det roligaste under min tid här. Hela klassen växte samman och det, tror jag, var tack vare känslan vi fick när vi klarade det tillsammans.
När jag började här så hade jag antagligen en massa förhoppningar och än så länge har jag inte blivit besviken. På Fridaskolan har vi ett motto och det mottot är att vi är tågluffare. Vilket betyder att vi tränar på att ta ansvar ganska mycket, vi får bestämma en del själva och även vara med på en del ändringar. I själva verket är vi nästan med och bestämmer hela tiden, som till exempel hur vi helst skulle vilja att våra uppgifter ska se ut. Det är liksom naturligt för oss.
Vi har åkt på olika läger nästan varje år sedan 2:an och inte ett enda av de lägrena har varit tråkiga, tvärtom så har de varit roliga och viktiga för oss. Vi har åkt till alla möjliga olika ställen, oftast nära oss. Men nu i 9:an har vi åkt iväg ut i Europa och gjort den så kallade Europaresan som jag har längtat efter sen jag gick i förskolan. Hela klassen på 75 personer och lärare åkte med buss ner mot Tyskland och Polen. Det är nog den roligaste resan jag någonsin gjort och lärorik var den också! Vi träffade en klass från Polen, var på Auschwitz och mycket mer! Efter den resan vill jag ännu mindre sluta Fridaskolan, lämna alla klasskompisar och lärare.
Min tid här på Fridaskolan har varit helt fantastisk, jag har lärt känna så många nya människor och jag har verkligen växt som person och fått utveckla många förmågor. Men nu är det slut och för första gången någonsin tycker jag faktiskt inte att det ska bli kul med sommarlov. För sommarlovet betyder den här gången ju att jag aldrig mer kommer tillbaka till min klass och till mina lärare. Det har blivit dags att för sista gången städa ur mitt skåp och för sista gången säga hej då till alla klasskompisar och lärare vid Dalaborgsparken och ja, det känns både ledsamt och vemodigt. Men jag kommer alltid ha kvar det jag lärt mig och alla roliga minnen!