Jag satt där, svettades och var nervös, för att jag visste att det snart var dags för mig att gå upp och tala. Sedan innan visste jag att det inte spelar någon roll hur mycket man tränar på sitt tal, är man nervös och inte avslappnad, så kommer det inte att gå lika bra. Efter att ha tagit några djupa andetag, sa jag till mig själv “Du sätter detta”. Jag hörde mitt namn och gick fram till podiet och där stod jag, framför 751 personer, i EU-parlamentet.
Jag höll mitt tal. Det trodde jag aldrig skulle hända i hela mitt liv. När talet väl var över och jag satte mig i min stol igen så kände jag hur glädjen kom över mig och adrenalinet slog till. Nu hade jag gjort det, och jag var stolt! Det finns alltid en del av mig som är skeptisk och jag tänker tillbaka. Var det verkligen så bra? Sa jag något fel som jag inte märkte? Tycker dessa 751 personer att det var ett bra tal, eller lyssnade de inte ens? Mitt svar fick jag när vi satt i utskotten och en representant skulle bli vald till att debattera och besvara frågor som parlamentet hade.
I utskotten så var vi ungefär tio kandidater, jag var en av dem. Alla kandidater var så otroligt utbildade och hade så mycket kunskap som de hade kunnat debattera med. Jag räknade hur många röster varje kandidat fick och tänkte att jag inte hade en chans. Jag var den sista kandidaten som skulle röstas för. Jag ville inte bli sedd längre, jag ville inte bli röstad på. Ännu en gång kände jag mig nervös och började svettas. Mitt namn sades och jag ställde mig upp. Jag skakade.
Helt plötsligt ser jag alla händer räckas upp. Hela utskottet röstade fram mig. Jag kunde inte se en enda person som inte hade sin hand uppe. Alla andra kandidaters röster kunde jag räkna, på under 30 sekunder. Nu var det ingen som räknade mina röster – det registrerades som att alla röstade på mig. Jag var i ren chock. Allt jag fick ur mig var “Thank you. For real!”
Det fanns inte tid att låta den omtumlande omröstningen smälta in. Det var dags att börja jobba och förbereda debatten. Det var inte förrän vi satte oss på bussen hem till Sverige, som jag verkligen hade tid att sitta ner och låta allting smälta in. Jag insåg att jag var mer kapabel än vad jag lät mig själv tro att jag var, och jag underskattade alltså mina kunskaper och kapacitet. Allt som jag fick lära mig om EU den dagen var såklart viktigt, men mest av allt tackar jag Fridagymnasiet för att ha gett mig möjligheten att kunna testa mina gränser och se hur mycket jag faktiskt klarar av.