Bild - “Det sitter i väggarna” – en stark skolkultur
  • Författare: Anders Nord

“Det sitter i väggarna” – en stark skolkultur

Att arbeta på en skola är, oavsett vilken roll man har, omväxlande, intensivt och fantastiskt roligt. Många beskriver det inte bara som ett yrke, utan ett kall – att arbeta med människor, både små och stora, är helt enkelt så givande att det är svårt att tänka sig något annat. En pratstund med Lars Andersson på Frida i Vänersborg är ett bra sätt att förstå vad det är som gör skolan till en arbetsplats som faktiskt är oslagbar.

Vill man intervjua Lars Andersson har man inte särskilt mycket för att mejla och försöka boka en tid eller så – man får knalla ut till fotbollsplanen för att få en pratstund med honom. Och mycket riktigt, där är han, mitt bland barnen. Som vanligt. När jag påpekar detta skrattar han, också det är som det brukar. Han skrattar gärna, Lars.

”Det är ändå ute med ungarna som jag trivs allra bäst!” säger han. “Jag går här varje dag”, fortsätter han och pekar på skolgården, “från fotbollsplanen ner mot gungorna, fram och tillbaka, och jag älskar det. Jag ska inte säga att jag inte gillar fotboll, det är min favoritsport … men här på fotbollsplanen handlar det om så mycket mer än själva fotbollen. Det är verkligen mest av allt social träning, skulle jag säga.” Och det är lätt att se vad han menar. På fotbollsplanen pågår tre matcher samtidigt, några spelar på längden, några på tvären, det är yngre och äldre elever blandat. “Det här är egentligen ett himla bra exempel på ett gott socialt klimat som finns här på skolan i stort: det är klart att många spelar för att vinna, men inte på det sättet – de spelar för att det är roligt. Då har man kommit ganska långt, tycker jag.”

Lars har arbetat på Fridaskolan i drygt 23 år. Då fanns det bara Fridaskolan, nu får man lägga till “i Vänersborg”. Under dessa år har hans egna barn hunnit gå på skolan och han är numera flerfaldig morfar. Ändå tycker Lars att det mesta är sig likt.

”Vi pratar mycket om att ‘det sitter i väggarna’, och så är det ju. Det är nån slags kultur som lever här och som jag aldrig skulle vilja vara utan.” Men vad innebär det där då, vad är det som sitter i väggarna? “Ett annat ord är kanske ‘vi-känsla’, jag skulle säga att vi är ett väldigt starkt ‘vi’. Sen finns det såklart många delar i det där. Tilliten, skulle jag säga till exempel. Jag känner en jättetydlig tillit, från chefer, arbetslaget, ja alla i personalen … och på samma sätt litar jag ju fullständigt på dem. Man vet att man drar det här tillsammans, att alla bidrar på sitt sätt efter sin förmåga. Det är till exempel precis det som jag älskar med arbetslag.”

Att Lars gillar sina kollegor är svårt att missa. Han återkommer gärna till hur mycket han trivs med dem och hur roligt de har, trots att jobbet i sig förstås också kan vara slitsamt ibland.

“Skrattet är otroligt viktigt”, säger Lars. “Det är definitivt en del av allt det där som sitter i väggarna, skulle jag säga. Värmen som finns mellan oss som jobbar här är … den känns väldigt äkta för mig. Vi skojar gärna med varann, och vi har väldigt roligt tillsammans. Och det där gör att vi blir tåligare som lag, tror jag. Det är ju intensiva perioder ibland, det vet alla som jobbar inom skolan. Men här får man säga att man är trött, jag vet att det okej att jag kör på sparlåga ibland för en annan gång är det jag som ställer upp och drar lite extra. Vi hjälps åt. Och det är så otroligt skönt att vi har en så stark relation.”

Men vad är det då som gör att man är kvar på samma arbetsplats efter så många år? Även om Lars egentligen redan har berört frågan i allt han sagt, är frågan komplex och svaret rikt. Han skrattar och säger:

“Det här kanske låter lite konstigt, men du vet – jag klarar ju inte av staket. Det känns för instängt, så att vi inte har en ‘inhägnad skolgård’ på det viset är fantastiskt. Nu ligger ju vår skola väldigt fint, det är såklart inte alla skolor som kan välja bort staket, men du förstår hur jag menar. Och det där är faktiskt ett bra exempel på att vi menar allvar med tågluffare och att få träna på att klara av ansvarstagande och hela den biten: vi är ute tillsammans, barn, ungdomar och vuxna, och i takt med att eleverna växer upp, så växer också deras värld. Och hur ska man kunna hantera sig själv i den världen om man inte får träna på det? Det slår mig i alla fall ibland när jag är här ute, att det är så himla skönt att kunna känna sig fri. Och ja, sen finns det ju förstås mycket mer, apropå frågan. Jag tycker till exempel att vi är bra på att bejaka känslor, alltså att det finns utrymme för oss att lära känna oss själva, och att det är en grej som nog gör mycket för det sociala klimatet. Vi har ju en rätt personlig relation till våra elever, inte bara för att vi vet vilken otrolig fördel det är för trivsel och lärande och allt det där, utan också just för att de lär känna sig själva lite bättre. Och hur viktigt är inte det? Tänk vilket fint samhälle vi får om fler … ja, bottnar och är trygga i sig själva.”

Det börjar bli dags att avrunda samtalet. Eleverna ropar och vill att Lars ska vara med på planen, de tycker att han har suttit för länge nu. Lars svarar, och det är en skön jargong med mycket värme i. Det viktiga skrattet är aldrig långt borta. Jag frågar om det finns det något mer som Lars vill lägga till. “Det finns väl tusen saker såklart, men det känns som att jag återkommer till det där förtroendet som ledarna visar och alla härliga kollegor också, för den delen. Det finns en enorm tillit till varandra här. Jag känner mig aldrig begränsad, det finns liksom inte…

“Några staket?” frågar jag.

“Nä, precis. Bara möjligheter”, säger Lars.