När vi kom tillbaka från jullovet visste vi att vi hade en hel del jobb framför oss. Först skulle manuset skrivas … och det vara bara var nio veckor kvar till själva föreställningen. Men bara några dagar in i den nya terminen fick vi ihop ett gäng ifrån klassen som med hjälp av vår svensklärare skulle skriva manuset till kabarén.
Kabarén fick heta “Klass 8 A” och var som en filmgala och de som vann pris för bästa dokumentärfilm fick spela upp scener från filmen, och ”filmscenerna” var själva teatern. Vår pjäs handlade om en klass som man följde under en termin. Klassen hade tydliga grupper, väldigt generaliserade såklart: Det fanns till exempel nördar, poptjejer och sportfånar. Under terminens gång fick man se hur grupperna blev mindre tydliga ju bättre eleverna lärde känna varandra, och man fick följa livet i skolan. Raster, lunch, galna lektioner – den
här skolan hade inte en enda normal lärare, som tur var. Det hade ju blivit en mycket tråkigare teater då.
Veckorna gick snabbt och vi insåg nog inte hur lite tid vi egentligen hade på oss, eller så här: vi fattade att det inte fanns så mycket tid att slösa bort, kan man säga. Rekvisita skulle göras, alla ljud- och ljuseffekter skulle läras in och allt skulle klaffa. Skådespelarna hade också hårt arbete framför sig, repliker, rörelser och dans skulle läras in på några veckor. Med över 30 skådespelare så blev det ganska rörigt när alla skulle på och av scenen vid rätt tillfälle.
När det bara var två veckor kvar till föreställning så började lite panik sprida sig på många håll. Man kunde inte sina repliker och rekvisita saknades. I detta läget började alla skärpa sig och samarbeta ännu mer. Alla jobbade stenhårt och två dagar innan genrepet släppte paniken lite. Vi visste alla att tisdagen var vår första “föreställningsdag” och på genrepet på måndagen kändes allt bra. Det kom till och med att kännas ännu bättre när första föreställningen gick helt galant.
På kvällen samma dag så skulle det vara en till föreställning. Då för våra föräldrar och alla andra som hade köpt biljetter. Man märkte hur nervositeten höjdes. Bakom scenen stod alla och gjorde sig redo. Vi skrattade och skämtade lite för att lätta på stämningen. Vi försökte helt enkelt hjälpa varandra att sluta tänka på alla som satt i publiken. När alla i publiken hade satt sig och skådespelarna var bakom scenen så fanns det ett litet hål i ridån som man kunde se ut igenom. Alla tittade ut och såg sina släktingar och kompisar, det kanske inte var det smartaste draget om man ville lugna nerverna. Men samtidigt så gjorde ändå det där hålet oss peppade. Alla bara fokuserade på just sin sak. Sedan var det bara för föreställningen att börja. Det var mycket stressigt för vissa mellan scenerna, minns vi. Så fort man kom av scenen så sprang man allt vad man hade och bokstavligt talat slängde av sig kläderna innan man ens hunnit in i logerna. Efter ännu en lyckad föreställning gick alla hem med glada miner och stora förväntningar inför nästa dag, med de sista föreställningarna.
Morgondagen kom och allt gick lika bra som dagen innan. Kanske lite bättre för att vi var mycket säkrare på allting. Publiken skrattade och applåderade mycket och när föreställningen var slut så fortsatte applåderna i flera minuter. Efteråt kände nog alla en viss sorg för att allting vad över. Men hela klassen kom mycket närmare varandra, vi
skrattade och grät tillsammans. Det var nog ingen som trodde att vi skulle klara det så bra bara några veckor tidigare – men det gjorde vi!