Det började som en förflugen tanke, en smått eller rentav stort galen idé på ett arbetslagsmöte alldeles i början på 00-talet. Vi satt och spånade idéer kring kommande läsår när våra 8:or skulle bli 9:or och vi ville hitta på … nåt annat. Nåt som skulle ha verklig betydelse. Vi visste att mycket i våra ämnen skulle närma sig och handla om 1900-talshistoria – inte minst världskrigen med angränsande konflikter – och förstod att ett fragmentariskt och osynkroniserat sätt att ta till sig av stoffet skulle ge oss en onödig uppförsbacke. Att det skulle bli ett områdesarbete var förstås givet, men vi ville också åstadkomma ett extra lager, en särskild angelägenhet för det vi ville lära oss tillsammans med eleverna.
Vår idé var att inte bara läsa historia – vi ville uppleva den också. Jag minns att tanken svindlade. 65 elever, en buss, nästan 14 dagar, över 500 mil, sex länder, fyra lärare. Pedagogisk hybris eller självklar idé? “Kan man ens göra så här?” tänkte jag. Det var som att jag, som läsåret 00-01 blott var inne på mitt andra år som lärare, precis hade påbörjat min egentliga lärarutbildning.
Ganska omgående samlade vi ihop alla föräldrar och berättade om vår idé. En buss skulle ta oss runt i Europa där vi skulle kunna uppleva historien i en samtida kontext, från Weimar till Prag till Makarska i Kroatien där vi hade fått kontakt med en skola. Vi skulle bo på vandrarhem, sova på klassrumsgolv och – om pengarna räckte – sträcka ut fötterna i en enkel hotellsäng. Vi skulle träffa flera olika skolklasser och göra en mängd studiebesök, och vi skulle tillsammans lära oss … massvis. Om vår historia, om Europa. Om hur olika villkoren kan se ut i olika länder för barn och ungdomar, för skolan, för livet i vardagen. Ja, vi skulle kanske rentav lära oss något om oss själva längs vägen.
“Lära för livet” är måhända ett slitet uttryck på gränsen till klyscha, men helt ärligt: Det var något sådant vi försökte oss på. På träffen med föräldrarna dök det upp en fråga om kriget på Balkan som härjat länderna där bara några år tidigare; en relevant fråga men som samtidigt säger något om hur snabbt vår omvärldsuppfattning blir aningen diffus när vi hamnar några länder bort från Sverige. “Nej,” kunde vi svara, “det är inte krig i Kroatien. Det slutade -95. Men vi räknar med att få se konsekvenser av den konflikten. Och vi hoppas att vi kan lära oss något av dem.” Fler intressanta frågor diskuterades, och summan av kvällen blev en påtaglig uppbackning från föräldrarna. De var visserligen vana vid att involveras i våra områdesarbete, men det här var väl i ärlighetens namn ett projekt på en annan nivå. Innan mötet avslutades fick arbetslaget en rejäl applåd. Det kändes generande, minns jag. Och någonstans förstod jag att jag inte hade en aning om vad vi hade gett oss in på. Något, som jag numera lärt mig, är en av de roligare förutsättningarna för att lära sig sådant som är viktigt och på riktigt.
Eleverna var förstås inte mindre entusiastiska. Från början fanns lika många bilder av vad det var för typ av resa vi skulle planera för som det fanns elever, men så småningom klarnade bilden. Nej, ingen skolresa – en studieresa, fältstudier i Europa: Weimarrepublikens uppgång och fall, konsekvenserna av den nationalsocialism som tog vid, de lärdomar av världskrigen som glömdes bort när krig återigen bröt ut i Europa på 90-talet. Nationernas förbund misslyckades, kunde Förenta nationerna lyckas bättre? Europeiska unionen som fredsprojekt, kunde det göra någon skillnad? Ur ett SO-perspektiv var ingångarna ganska givna, och vi fyllde på från de andra ämnena. I svenskan och bilden undersökte vi kulturlivet för att t.ex. se hur författare, konstnärer och arkitekter förhållit sig till och kommenterat 1900-talet, i NO:n lärde vi oss om atomklyvning och genetik – som sedan kunde ligga till grund för ett antal diskussioner om etik och moral. Cirklar slöts, förgivettagna uppfattningar rubbades. Vi träffade Bertha som överlevt Auschwitz, ett möte som kändes ända in i själen, och vi mejlade (även om det inte var så enkelt då) med elever från Kroatien som vi skulle träffa. Kort sagt: Vi förberedde oss till tänderna.
Kanske kan man säga att ett bra områdesarbete är så likt livet som möjligt. Det ämnesövergripande perspektivet bidrar förstås, men jag menar även utöver detta. I vårt fall blev det både tydligt och nödvändigt – vi skulle trots att få en resa av hyggligt stora proportioner att fungera både praktiskt och socialt. Just det andra biten, den om att vara med varandra dygnet runt i nästan två veckor, var vi aldrig särskilt oroliga för, inte vad jag kommer ihåg, men jag vet att vi skänkte en tacksam tanke till alla läger vi varit ute på och, för all del, det elevnära perspektivet som präglar Frida i grund och botten. Så det där var vi aldrig oroliga för – om något tänkte vi att resan i sig skulle göra oss socialt spetskompetenta.
Och allt praktiskt? Tja, i ett områdesarbete som ska vara så livslikt som möjligt och inte “bara” bidra till den formella bildningen, så blir det ganska självklart att alla – elever och lärare – hjälptes åt med bokningar, guidningar på resmålen, förberedelser inför utbyten och allt däremellan. Det var ett myller. Det fanns aldrig ett givet sätt att lösa något på. Men det var på riktigt. Det var angeläget för alla på olika vis. Och det var fruktansvärt roligt. Jag kunde inte förstå hur jag hade kunnat utbilda mig till lärare utan att ens veta att skolan kunde vara … det här!
Det går inte att enkelt sammanfatta själva resan utan att hamna i det utspätt generella, men jag kan säga att vi hade roligare och lärde oss mer än vi någonsin trott. That’s it. Det var ett galet påhitt, men det var värt det. Jag misstänker väl att minnet oftast förskönar i viss grad, men de utmaningar vi stötte på längs vägen löste vi. Det jag minns tydligast 20 år senare när detta skriva är pirret innan vi kom iväg och alla föräldrar som vinkade av sina barn, uppenbart stolta. Jag minns glädjen i gruppen trots att vi ibland var skittrötta, Jag minns hur omtumlande det var att besöka ett koncentrationsläger – i vårt fall Buchenwald – och hur insikten landade stenhårt i oss, insikten att marginalerna i bästa fall är små när diktaturen härjar. Vi kunde just “besöka” lägret, men andra dagar för inte så länge sedan i andra människors liv var det helt andra ord som gällde. Jag minns det där skoningslösa skolsalsgolvet vi sov på i Zagreb, och hur glad busschauffören var varenda morgon. Jag minns hur någons första Medelhavsdopp någonsin slutade efter tre steg med en sjöborre under foten. Jag minns hur stort det var för någon att för första gången lämna Sverige överhuvudtaget. Jag minns hur en viss rodnad gick att ana på elevernas kinder när vi skulle träffa kroatiska elever och prata engelska med dem … men hur det var en helt naturlig situation efter mindre än fem minuter. Då var redan rodnaden borta, och kvar var bara solbrännan. Och jag minns när vi åkte förbi en sönderskjuten liten by och hur FN-personal i blåa skyddsvästar röjde ett avspärrat område från minor, en påminnelse om att resterna från krig finns kvar långt efter undertecknade fredsavtal. Jag minns utsikten från bergsmassivet Biokovo där vi vandrade upp en tidig morgon och åt frukost ett par tusen meter ovanför ett glittrande Medelhav. Och jag minns att vi precis då ringde hem till Fridaskolan på
den enda mobiltelefon vi hade med oss bara för att berätta att vi hade det hur bra som helst.
Ja, det var ett områdesarbete när den arbetsformen är som bäst – och området blev även “Europaresan” som idé och koncept. Både områdesarbetet och Europaresan har säkert reinkarnerats under åren som gått, men jag vill gärna tro att kärnan i det vi trodde på då finns kvar. Klassrum är bra, tveklöst så, läroböcker bidrar och lärande kan såklart ske utan att man lyfter på rumpan. Men grunden i det som vi oftast kallar för kunskapsområde – att tillsammans dessutom försöka se orsakssamband, skifta perspektiv, lära i sammanhang och helhet snarare än isolerat och fragmenterat – tillför en dimension som för mig, efter tjugo år, fortfarande är oslagbar. Alldeles oavsett om det är ett område som handlar om forntider, rymdresor, forskningsexpeditioner … eller om man faktiskt, på riktigt, står på egna ben någonstans ute i Europa.