Man lär så länge man lever, det är sedan gammalt. Så vi kan väl börja med den exakta ordalydelsen kring det där med just livslångt lärande, så som det står formulerat i skollagen? En aning formellt måhända, men det är ju därifrån uttrycket så som vi använder det kommer: “[Utbildningen] ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära”. Märk väl, inte bara ett livslångt lärande utan faktiskt en livslång lust att lära. Livet i skolan är onekligen fullt av utmaningar, och redan här i skollagens portalparagraf hittar vi en av de roligaste – och rimligaste. Men vi har också oddsen för att lyckas på vår sida, skulle jag säga. Vi föds trots allt naturligt nyfikna. Vi är med med andra ord som gjorda för ett livslångt lärande.
Den cyniskt lagde skulle kanske invända: ja, vi är nyfikna som barn, men efter några år i skolan har lusten falnat betydligt. Tyvärr kan det nog ligga en del i det, åtminstone sett till skolan i stort (möjligen övergeneraliserar jag från min egen skolgång, men det är Ken Robinson jag har i åtanke – läs eller lyssna gärna). Tur då att vi på Frida är duktiga på att både påminna oss om och praktisera en annan sanning: människor som växer passar dåligt in i färdiga formar. Vi vet att en skola för alla inte handlar om skola på samma sätt för alla. “Mångfald” är ett annat slitet ord i sammanhanget, men det är också ett slitstarkt sätt att ta tillvara både glädjen att upptäcka och lusten att lära; så bra till och med, att våra riktlinjer uttryckligen anger att just mångfald ska prägla verksamheten. Prägla. Det är inte blandsaft precis.
”En stark tilltro till våra barns och ungdomars förmåga att bygga kunskap” är en annan av Fridas riktlinjer. Ibland slarvar vi och kommer bara ihåg första delen av den meningen. Inget fel i en stark tilltro generellt förstås – tvärtom, det är i sig en nyckel till mer än man tror – men om vi skulle glömma bort att kunskap är något man bygger, så är det lätt hänt att vi börjar se lärande som händelse snarare än process. Och skulle vi börja uppfatta lärande mer som en passiv än aktiv handling har vi inte bara förlorat frirummet utan också handlingskapaciteten. Inte precis en kombination som främjar en livslång lust att lära, skulle jag säga.
Att passivt anamma något på förhand bestämt? Nej, det är inget vi vill ska känneteckna en skolgång på Frida, och är nog svårligen något som gynnar lusten att lära. Ta något så vardagligt och typiskt skolan som frågor och svar – och hur lätt hänt det är att hålla svaren högre än frågorna. Frågor med den typen av färdiga svar är visserligen lätthanterliga och (bedrägligt) lättbedömda, men också i regel de minst intressanta. Inte så att de är oviktiga, inte alls, i rätt sammanhang kan de till och med äga någon slags väsentlighet. Men den uppenbara risken med att gjuta bottenplatta av textbokssvar, för snävt avgränsade avsnitt, vattentäta skott mellan ämnen eller, ärligt talat, ett koncept som “betyg” är att man tror att man kan bli färdig. Att man blir klar med sitt lärande, att det är kvitton och inte nycklar som är målet. Men man blir aldrig klar. Och det är som det ska, som Tomas Tranströmer påpekade.
Den livslånga lusten att lära frodas av frirummet, men förtvinar i alltför snäva ramar. Frirummet i sin tur främjar handlingskapacitet, och motsatt: utan utrymme att pröva sina vingar, hur ska man någonsin kunna veta hur högt eller långt man klarar att flyga? Jag menar, hur många 40-minuterslektioner har man inte suttit av i sitt liv? Hur många prov har man skrivit för att en vecka senare bara ha en vag uppfattning om vad provet handlade om? Fler än få. Eller uttryckt på ett annat sätt: jag har i princip skolkat från de flesta lektioner från 5:an och uppåt. Det var nog så att jag var i klassrummet rent fysiskt, men långt, långt borta i tanken. Så här i efterhand kan jag förstå att jag sällan tillskrevs någon agens. Jag ville lära. Massor. Men bara inte alltid precis det andra bestämde åt mig eller på det sätt som någon annan tyckte passade bäst. Hade det pratats om “en livslång lust att lära” i den kontexten hade jag trott att det var ironiskt menat.
Men man lär så länge man lever och på Frida har vi helt andra fundament. Att ha riktlinjer är förstås inte samma sak som att praktisera dem, men på Frida sitter värdegrunden i hjärtat. Vi är mer än förmögna att hålla en klok kompasskurs och är skickliga på att skilja på vad som skramlar mest i stunden och vad som är hållbart i längden. Vi söker nyfiket efter otrampade stigar och hjälper våra barn och elever att våga. De vet att vi är på deras sida. I den livslånga lusten att lära är vi först förebilder – för att förhoppningsvis så småningom vara det som de överträffar. Så ja, en del ord och uttryck blir slitna och riskerar att förlora i värde. “Magiskt” är nog bortom räddning, “win-win” skulle må bra av en längre karantän … men “en livslång lust att lära”? Jag är inte orolig. Vi fyller det med mening och märg varje dag.