Alla som någon gång varit delaktiga i att sätta upp en kabaré med 75 elever på en riktig teaterscen för betalande publik vet att det är ett gediget pussel som ska läggas: manus ska skrivas, roller ska väljas, musik ska spelas, rekvisita byggas, danser koreograferas, affischer skapas, ljud och ljus ska sättas och så vidare. Pusselbitarna behöver formas var och en för sig för att så småningom passa ihop och fogas samman till en helhet. Lägg därtill en stor skopa elevinflytande under hela processen, från en första trevande idé till färdigställd produkt. Omöjligt, kanske du tänker nu?
För att det ens ska vara möjligt att genomföra en kabaré av det här slaget är det A och O med samverkan mellan elever, lärare, övrig personal på skolan, sponsorer och vaktmästare på teatern. Utan samspel och samverkan – ingen kabaré. Det går helt enkelt inte att göra det på egen hand, även om den egna insatsen är lika viktig oavsett vilken av delarna du jobbar med.
Årskurs 8 på Fridaskolan i Vänersborg har nyligen avslutat sin fantastiska resa med att skapa och framföra kabarén ”En mordfylld semester”. Det hela började under höstterminen i 8:an då eleverna funderade på vad kabarén skulle handla om. Under mentorstiden fick de diskutera i smågrupper och ge förslag på en idé som de själva tyckte skulle vara roligt att jobba vidare med. Olika förslag presenterades och i sann demokratisk anda fick de rösta på den idé som de gillade mest och en mordgåta av något slag vann omröstningen med stor majoritet. Nu återstod bara en “liten” detalj – ett manus i två akter. Anna var en del av manusgruppen och spelade piano i kabarébandet. Hon berättar om hur hon ser på samarbetet under kabaréresan: “Det har varit ett bra samarbete på många sätt. Vi började med att rösta vad för slags handling det skulle vara. Sen samarbetade vi i manusgruppen om hur konceptet skulle se ut och vi skrev ihop det. När manuset var klart gjorde vi massor av olika saker, som nog är det största samarbetet under den här tiden. Varje del gjordes av olika grupper och alla hjälptes åt med planering och utförandet”.
Rut var skådespelare och var också med i manusgruppen: “Jag tyckte att den roligaste delen av att skapa en kabaré var att skriva manus. Att få skapa karaktärer med personligheter och utseenden, att få hitta på en egen historia och se hur olika personers idéer blandas till en teater”. Hon berättar vidare om samarbetet under arbetets gång: “När man gör en kabaré måste ju alla vara delaktiga och alla är lika viktiga. Jag tror att det var många som förstod detta och verkligen ville få det så bra som möjligt och då gjorde vi det genom samarbete. Till exempel om ljuset skulle släckas mitt i en scen så är det lika “dåligt” som om en skådespelare skulle glömma bort sina repliker. Rut fortsätter med att förklara hur kabarén bidragit till att hon upptäckt nya sidor hos klasskompisarna: “Den starka viljan hos många var imponerande. Om alla bara vill någonting och hjälps åt så blir det bra. Det kändes som att på föreställningarna var det många som verkligen gjorde sitt bästa”.
Eddie, som ansvarade för ljudet, förklarar att arbetet med kabarén skapade en god gemenskap bland alla elever. Melker som jobbade med scenljuset håller med och förklarar vidare: “Det bästa med att göra en kabaré var att alla tre grupper i klassen fick vara med varandra samtidigt. Samarbetet fungerade bra för att alla lyssnade på varandra och ingen sa något negativt till någon”.
Varierade uppgifter
Det är en hel del logistik att sköta kring kabarén med att få tag i sponsorer, göra affischer och sälja biljetter. Eleverna behöver inte bara samarbeta med de andra i klassen, utan även ta sig utanför skolan och ta kontakt med olika företag för att allt ska gå ihop. Julia har varit en del av PR-gruppen och berättar om sin kabaréresa: “Jag har utvecklats i att prata med främlingar, vilket jag tyckte var ganska jobbigt i början. Jag har fått använda och utveckla mycket av min sociala förmåga. Även om det var ganska jobbigt att skaffa sponsorer så tror jag att det passade mig och det var väldigt kul att få spendera en hel vecka på teatern och få ett miljöombyte. Det var även väldigt kul att sälja biljetter och fixa priser till lottförsäljningen”.
Att stå på scenen under en kabaré är inte en självklarhet för alla och att uppträda för en publik och våga synas kan på många sätt vara utmanande. Då kan gruppen, såväl den lilla som den stora, bli en viktig trygghet att få växa i under resans gång. För Nellie var det inte helt självklart att välja dans på kabarén, men efter väl genomförda föreställningar tänker hon så här: “Jag har blivit bättre på att dansa och jag har insett att jag klarar mer än vad jag tror. Jag är egentligen ingen dansperson och har aldrig varit bra på att dansa eller hålla takten, men jag valde dans för att jag och mina vänner ville göra samma sak. Nu i efterhand är jag otroligt glad att jag valde dans. Jag har övat på att samarbeta, kompromissa, ta ansvar, vara kreativ och tänka positivt. Det bästa är att det har varit väldigt kul och att vi lyckades skapa en bra kabaré, men framför allt att se att alla har varit så hjälpsamma och snälla mot varandra. Jag har pratat med klasskompisar som jag vanligtvis inte brukar prata med.”
Arsema var också med i dansgruppen och förklarar hur kabarén har påverkat samhörigheten i klassen: “Vi har spenderat mer tid med varandra vilket har byggt nya och starkare vänskaper. Jag har haft riktigt kul under den här tiden och kommer minnas och sakna kabarén”. Arsema lyfter fram en annan viktig grupp, de som arbetade bakom scenen: “De som var scenarbetare var jätteduktiga på att bygga rekvisita till pjäsen. De var riktig talangfulla och gjorde ett riktig bra jobb.”
Vad tycker då scenarbetarna själva? Vilmer berättar om hur arbetet med rekvisita ibland känts som att åka bergochdalbana med både roliga och jobbiga stunder: “Känslan kan ha varit bra när man kom till skolan, men arbetet var också ganska slitsamt och det var skönt när kulissen var klar”. Det krävs mycket arbete med förberedelserna för att sätta upp en kabaré. Eleverna stöter och blöter tills allting sitter som det ska och väl på plats på teatern i Vänersborg väntar utmaningen att få in och ut all rekvisita på rätt plats i rätt tid, så snabbt och effektivt som möjligt.
Vilmer berättar vidare: “Det gick lite trögt att få till det bakom scenen, men det löste sig innan genrepet för skolan. Mina föräldrar var där under den första föreställningen så det var lite pirrigt, fastän jag bara var på scen när det var mörkt. Jag lyfte in allt som jag skulle och ställde det på rätt plats. Efter den sista föreställningen hjälptes vi åt att montera isär all rekvisita och bar ner det till släpvagnen utanför. Arbetet med kabarén har också ställt krav på att eleverna varit lyhörda och villiga att samarbeta, även när det dyker upp oplanerade händelser som alla behöver hjälpas åt för att lösa, något som Vilmer upplevt: “Samarbetet under kabarén har fungerat perfekt. Om någon har bett om hjälp så hjälpte jag till, som till exempel när jag hjälpte Edwin att lyfta in bokhyllan på förhörsscenerna för att det var svårt för honom att hinna göra det själv.”
Som lärare förundras man varje gång över kraften i att sätta upp en kabaré. Man ser sina elever utmana sig och övervinna hinder på vägen. Man ser dem överraskas av sina klasskamraters förmågor, att tvivel suddas ut och ersätts med en stark tilltro till varandra och hur de sakta men säkert jobbar ihop sig mot det gemensamma målet. Dessutom ser man hur allting blir på riktigt den stunden vi kliver innanför dörrarna på teatern. Vi vet att kabaréresan är en resa värd att göra tillsammans, med effekter som sträcker sig långt bortom kunskapskrav och klassrummens tillrättalagda uppgifter, i ett sammanhang där helheten blir större än summan av delarna. Det här, mina vänner, är samarbete på riktigt och skola när den är som bäst.