Jag var 13 år gammal när jag tog mina första steg in på Fridaskolan i Vänersborg. Där och då ansåg jag mig som mer eller mindre nästan-vuxen. Nu, många år senare, vet jag att så inte var fallet. Dessutom vet jag numera också att man faktiskt aldrig behöver bli riktigt vuxen om man inte vill – men det är en helt annan historia.
Där och då, 13 år gammal (eller ung) och som ny elev på högstadiet och på Fridaskolan levde jag just där och då. Jag reflekterade inte över vad som hade tagit mig dit, eller vad vidare vägval skulle innebära för framtiden. Men när jag nu tänker tillbaka inser jag vilken ovärderlig möjlighet det var för mig att få spendera högstadietidens tre år på Frida. Älskade Frida!
Oavsett om man som mitt 25-åriga jag vill anse sig vara vuxen eller inte, så kan jag inte komma ifrån att jag har ett betydligt mer vuxet liv än vad jag hade då. Och oavsett om man är 13 år gammal och tar sina första steg in på högstadiet, eller om man är 25 år gammal och dagligen utforskar nya vägar i den så kallade vuxenvärlden, så tror jag att jag har hittat nyckeln i det hela. Mod. Att våga. Många gånger är mod det enda som krävs – resten har nämligen en tendens att lösa sig längs vägen, på ett eller annat sätt. Men om man aldrig vågar så kommer man ju heller aldrig in på vägen från första början… Jag har Fridaskolan att tacka för mycket av det mod jag drivs av idag. Det insåg jag inte då, men den ansvarsfriheten, i kombination med vetskapen om att man alltid hade någon i ryggen, lär ha fått mig och mina klasskompisar att växa något enormt som människor. Som tågluffare. Tågluffare som lärde sig att möta det oväntade – men att ändå göra det förberedd. Som när jag tillät intresset för ord och bild, som för övrigt väcktes just under min tid på Fridaskolan, bli en väg värd att testa en promenad på. Just de första läskiga stegen har jag nu att tacka för mitt sporrande arbete som sportjournalist och fotograf.
Idag har jag den stora glädjen att med jämna mellanrum få spendera lite tid på någon av de flera Fridaskolorna vid något tillfälle per termin. Inte som den elev jag var för länge sedan, utan istället som fotograf – dels på Frida, men också i andra sammanhang. Och det är verkligen med stor glädje som mitt vuxna (nåväl) jag öppnar dörrarna till Frida, för det finns en speciell livlighet innanför dessa väggar. En livlighet som är svår att beskriva för någon utomstående, och som kanske inte heller är helt enkel att se för dem som dagligen befinner sig där, oavsett om det är som elev eller som personal. Men när jag öppnar dessa dörrar, och genom kameralinsen får hänga med på lektioner, under raster och i matsalen under en skoldag, då inser jag hur tacksam jag är över min tid som elev på Fridaskolan.
Så tack mamma och pappa för att ni satte upp mig i kön till den där omtalade friskolan i Vänersborg. Och tack och lov för att jag fick en av de allra sista platserna i det gäng som kom att bli årskurs 7/8/9 på Fridaskolan i Vänersborg mellan 2007 och 2010. Och förstås: tack Fridaskolan, med allt vad det innebär. För sättet ni tillåter alla att synas. För det engagemang mina lärare bjöd på, som sedan fick mig att börja staka ut en väg till det så kallade riktiga livet. Och för att ni formade mig till den tågluffare jag är idag. Livsstilen som tågluffare lever jag med än idag. För inget kan väl vara bättre än att med modet i ryggen (med det inte sagt att allting inte behöver vara läskigt) bara köra – njuta – och helt enkelt vara öppen för det som kommer mot dig.