Bild - Vilja växa
  • Författare: Anna Thoresson, Frida förskola Vänersborg

Vilja växa

Förskolan: En enastående plats där många barn tillbringar många timmar. Här kan man inte enkelt tala om ”bedömning” på samma sätt som i skolan, men likväl är det en verksamhet som i allra högsta grad handlar om utveckling. Här ger oss Anna Thoresson, Frida förskola i Vänersborg, en personlig berättelse om att få växa i sin takt, utifrån sina förutsättningar, på sitt sätt.

Han var så liten när han kom till oss på förskolan, Malte. Liten i hela sin uppenbarelse: tunn och bräcklig i kroppen, försiktig i sina gester. Han visade aldrig att han ville något, och om han pratade fick vi luta oss nära för att höra hans viskande ord. Vi gjorde som vi gör i förskolan – vi lekte. Vi pratade, skrattade, sjöng, grävde efter mask, gick på upptäcktsfärder, gjorde hinderbanor, målade på isen, klädde ut oss, byggde små sandkakor och stora sandslott. Upplevelser som sätter spår i hjärtat, i tanken och i kroppen.

Dagarna och månaderna gick. Malte var hela tiden med, men i utkanten, trevande. En vanlig torsdag två år senare sitter vi samling som vi ofta gör. Vi pratar om ditt och datt, vilka barn som är här och vem som är sjuk, vilken dag det är idag. Vi bygger vår gemenskap. Den som vill säga något får göra det, men ingen måste. Någon berättar om godisgömman i garaget hos farfar, någon har byggt ett supercoolt monsterrymdskepp med ’dajmonds’ som kan krascha alla världar.
Då räcker Malte upp handen. Han vill också säga något. Men han pratar så tyst, kompisarna märker honom inte utan fortsätter på egna tankespår. Då reser sig Malte upp på knäna, sträcker fram handen som ett stopptecken, låter hela sin lilla kropp växa och ta plats i rummet. Och så tittar han kompisarna rakt i ögonen och säger med hög och klar röst: ”Tyst, nu är det jag som pratar!” Alla tystnar förstås, ser på Malte och lyssnar. Det är ett sådant där gyllene ögonblick när
tiden stannar och ett frökenhjärta svämmar över av stolthet. Han vågade!

Bedömning är ordet på allas läppar i skoldebatten. Pisa-resultat och kunskapsresultat; presterar eleverna det de ska? I förskolan ser förutsättningarna annorlunda ut. Vi bedömer också. Men vi bedömer inte barnen, vi bedömer vårt eget arbete. Förskolan har en läroplan precis som skolan, med en lång rad mål som berör såväl trygghet, självkänsla och social kompetens som kunskapsämnen – språk, skapande, matematik, naturvetenskap och teknik. Men det är förskolan som ska jobba mot målen, inte barnen. Vi pedagoger ska ge varje barn förutsättningar att lära, att utveckla nya förmågor och kunskaper – att växa.

Men om barnen inte ska presterar mätbara resultat, hur bedömer vi då att vi gör rätt? Knixet är, att det inte finns något entydigt ”rätt”. Det finns tusen barn och tusen sätt att göra. Så vi letar efter spår. Ibland är spåren tydliga. Vilmer håller på att lära sig skriva och ljudar sig fram till att ”m-m-m-maj… det börjar på ’m’, det är är Moas bokstav!” Men ibland är spåren mer subtila. Fanny är knappt två år och pratar inte ännu. Men när hon dansar runt och rör armarna som krokodilkäftar som öppnas och stängs, berättar hon ändå för oss att hon tycker om när vi sjunger ”Krokodilen i bilen” tillsammans, att hon har lärt sig rörelserna och att det vi gör har någon mening för henne.

Ibland syns spåren direkt. Vi pratar om hur viktiga maskarna är i naturen och genast börjar barnen bygga bon som skydd åt maskarna som de grävt upp i våra odlingslådor. Men ibland tar spåren längre tid på sig. När Malte till sist vågar berätta något för kompisarna i samlingen, berättar han samtidigt för oss pedagoger att vårt arbete spelat någon roll, att vi har gjort det möjligt för honom att våga.

Tusen barn och tusen sätt att göra. Alla barn är olika när de börjar i förskolan, och alla barn är olika när de slutar. Vad de gjort under tiden är också olika. Men det vi hela tiden jobbar för, är att alla barn ska få uppleva samma sak som Fanny, Vilmer och Malte: ”Jag är här, jag kan lära mig saker, jag betyder något för mig själv och för andra och jag är värd att lyssna på.” När vi ser spåren av detta i vår vardag, då vet vi att vi är på rätt väg.